Så lägger man på duktiga flicka syndromet på det och en självbild av att man inte får göra fel. Ja då går det som det går då står man där framför sin handledare och börjar stortjuta. Fy fan. Kändes både pinsamt och patetiskt måste jag säga, men det var så det blev idag. Då fick min handledare i i Gävle plocka ner mig på jorden. Påminna om att jag bara är student och att jag är kritisk mot mig själv och att det snarare stjälper än hjälper.
Men fan alltså vad trött jag blir. På att jag inte lyckas motverka dessa tvivel i mitt huvud och min önskan om att vara perfekt. När jag gick hem från praktiken så ringde jag bästa killkompisen. För jag vet att han vet och förstår vad detta kommer ifrån. Så då tjöt jag med och sa åt honom att blir jag så här mot mitt barn som förälder så säg för guds skull åt mig!
Men det är verkligen svårt ibland att ha växt upp med en förälder som gjort karriär och där man fått ipräntat i sig att det bara är att bita ihop och kämpa på när man istället skulle ha velat ha tröst och förståelse.
Så är det nåt fel jag inte vill göra med J så är det just det. Att han ska veta att han inte behöver prestera för att känna sig duglig och älskad, eller att det ska bli något mått på den han är. För vi visar inte bara våra barn med ord vad vi tycker är viktig. Det är inte orden som sitter hårt i mig, det är att få ha sett och upplev att jobbet och prestation speglar den du är. Våra barn gör inte som vi säger, handlingar spelar mera in.
Jag vet att jag inte brukar lämna ut andra som inte kan försvar sig på min blogg. Men just nu just idag så behöver jag detta. För det påverkar fortfarande så mycket den jag är och de hjärnspökena jag har att kämpa med.
Mest av allt blir jag arg. Så jävla jävla arg! För inte nog med att det påverkar mig det påverkar den som jag älskar mest av allt i hela världen vilket är min son. För tänk om jag gör samma fel mot honom trots alla goda intentioner, trots att jag inte vill? Att jag har mitt eget att bära det är helt oki, men jag vill fan inte lämpa över detta på det dyrbaraste som finns i mitt liv.
2 kommentarer:
Goa vännen! Jag känner den rädslan att göra samma sak mot sitt barn som man själv fått uppleva, trots intentionen att göra annorlunda. Men jag tror både du och jag är såpass observanta och vakna på de här punkterna som vi är så rädda att utsätta våra barn för att risken är minimal! Fel som förälder gör man alltid, men är man uppmärksam så blir det nog mindre fel än om man strutsat. Stor kram! Du är en jättefin mamma, kom ihåg det!
Jag har också ballat ur på praktik, TVÅ gånger! Det hör lite till att få begå misstag som gör att man gråter och aaaaaldrig gör om samma sak. För saker som påverkar en såå mycket kommer man ihåg så intensivt att man verkligen lär sig att undvika att göra om dom.
Vilket också är en anledning till att jag inte alls tror att du kommer göra samma misstag som dina föräldrar, du kommer göra alldeles egna :)
Kram på dig!
Skicka en kommentar